M O D E R N I S M A

En kulturblogg om modernismens epok. Vi besöker moderna mötesplatser, fikar på kondis och tankar på mackar som ingen längre minns. Varsamt letar vi efter rekordårens reliker. Samtidigt försöker vi filosofera kring en nyss flydd samtid. Kommer världen någonsin att bli så modern som den varit? © Henrik Nerlund (text) & Therese Nerlund (foto)

onsdag, december 21, 2005

Sexkantiga Fyrkanten i Vankiva


VANKIVA. Trots lockelser om korv och kebab är det inte Fyrkanten som får oss att bromsa in. Vi stannar för att spana in en stolpe krönt av en sexkantig skylt. Andra ser snabbmat. Vi ser Texaco.

Idag ser alla bensinstationer ut på nästan samma sätt. Ett stort fyrkantigt tak hänger ut över pumparna. Glasfönster fyllda med erbjudanden på godis och badbollar. Ute vid vägen står en lika fyrkantig stolpe med logotyp och uppgifter om öppetider och aktuella priser. Vore det inte för färgkombinationerna skulle man kunna tro att Sverige bara har ett bensinbolag.

Så är det inte i skånska Vankiva. Bensinen säljs förvisso på automat från likfomighetens Bilisten. Men stolpen får oss att minnas en tid då bensinbolagen både skilde sig i färger, skyltar och stationshus. Det är därför vi så ofta lätt kan avgöra vem som sålt bensin på en station förr.

Det tillhör inte vanligheterna att gamla stolpar står kvar. Även om vår stolpe också får stå ut med att bära snabbmatserbjudanden gläds vi åt att hitta den. Förmodligen har ursprungsskylten varit rund med namnet Caltex. Så hette alla Texacos stationer mellan 1947 och 1967.

Bolagets kännetecken är röda stjärnor och tre gröna ränder på fasaden (se stationen i Åhuskärr). Andra bolag hade andra utseenden. Gulf körde med ränder i mörkblå keramik och hade en egen stolpvariant för sin skiva i orange. Essos galgupphängning är en annan egenartad skylt. Samma bolag gav ut en över hundrasidig bok med titeln ”Esso målningsinstruktion” för att få till en helt unik profil.

Medan vi kör vidare från Vankiva funderar vi på varför inget bolag skaffar sig en riktigt annorlunda stolpe eller stationsdesign idag. Visst borde en snygg och funktionell design vara ett konkurrensmedel? Särskilt i en tid då bensinen kostar lika mycket överallt.

Någonting åt det hållet går resonemanget vi för i bilen. Visst skulle det locka mer än badbollar och korv.


Vankiva. Texaco har blivit Fyrkanten. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,

lördag, december 17, 2005

Fina minnen bland bråte


SKEPPARSLÖV. Tillsammans med en massa bråte står ett tankbilssläp från bensinbolaget Fina några meter från vägen. I vår jakt på klenoder från modernismens guldålder hittar allt som oftast rester av mackar i olika stadier av förfall. Mer ovanligt är att hitta pusselbitar från den kringhantering som tjänat landets tusentals stationer.

I en tidigare blogg efterlyste vi gamla tankbilar. Vi hittade som bekant Shells gamla tankbil i gotländska Bunge. Nu har vi hamnat i skånska Skepparslöv. Släpet från Fina glädjer oss. Under våra resor är detta det enda fynd vi gjort från märket i fråga.

Fina är belgiskt och grundade, som så många andra märken, sin svenska verksamhet år 1955. Bolagets maskot var en glad delfin som fanns med på otalet dekaler och andra reklamprodukter.

Fina har alltid varit ett litet märke i Sverige. Det maximala antalet stationer hann bli lite drygt hundra när företaget köptes upp 1984. Statliga Svenska Petroleum blev den nya ägaren i ett par år innan hela rasket gick in i OK.

Vi undrar hur släpet hamnat just här. Vi ser inte rester av någon bensinstation i närheten, och vad vi vet finns här varesig raffianderi eller någon depå. Kanske bor det en gammal åkare i något närbeläget hus?

Ett anspråkslöst släp i ett skånskt småsamhälle har fått oss att få upp ögonen för det sedan länge bortglömda faktum att man har kunnat köpa belgisk bensin i vårt land. Vi hoppas att vi kommer hitta mer av Fina. Någonstans bland annan bråte finns säkert en och annan glad delfin.


Skepparslöv. Tankbilssläp från Fina. Foto: Therese Bengtsson.

Etiketter: ,

onsdag, december 14, 2005

Gröna detaljer längs skogsvägen


VITTSJÖ-EMMALJUNGA. Visst är det detaljerna som skapar helheten. Små detaljer som skiljer det ena från det andra. En tid från en annan. Vi kör den gamla skogsvägen mellan Skåne och Småland. Medan vi passerar orter som Vittsjö och Emmaljunga spanar vi ut i vägkanten.

Det här var farliga trakter förr. Skogen var mörk och djup med hotande stråtrövare och snapphanar som lurade i bakhåll. Med breddade vägar och bensinstationer tågade den moderna tiden in. Istället för rövare mötte man här vänner längs vägen. Vänner med smörjhall.

I Vittsjö hittar vi några av de detaljer vi letar efter. En sockel av blankt grönt kakel berättar att vi stannat framför en tidigare BP-station. Idag heter bensinen Din-X. Vi tröstar oss med att det faktiskt fortfarande går att tanka här.

Dessutom finns detaljerna kvar. Ovanför verkstadsporten sitter de karaktäristiskt gröna bokstäverna SMÖRJNING kvar. Här fick man hjälp med att serva bilen förr.

Nästa fynd görs en halvmil norrut. Den lokala kedjan Emmaljunga Bensin har också ett förflutet som BP. Den bygelformade stolpen har en gång burit den gröna skölden under sig. Den andra skylten är kvar och avslöjar slutgiltigt stationens förklädnad.

Med BP:s typsnitt och färg berättar skylten att det är STÄNGT. Såhär såg det ut förr längs vägen. Men då fanns förstås också alternativet ÖPPET. Idag känns den tanken främmande här. Emmaljunga Bensin säljer soppa över automat.

Det här är inte mycket att stanna för kan man tycka. Men det är en av alla de bitar som bygger något större. En detalj som skapar helheten.


Vittsjö. BP med smörjhall och grönt kakel. Foto: Therese Bengtsson.
Emmaljunga. BP skyltar när butiken slagit igen. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,

måndag, december 12, 2005

Bensinstopp på den skånska prärien


ÅHUSKÄRR. Det är mulet och regnet hänger i luften. På en resa från Kristianstad mot Österlen flyttas vi plötsligt i tid till sextiotalet och i rum till Texas, USA. Landskapet är platt och gräsbevuxet. Vi tänker oss att den omgivande vinden då och då får buskar att vrivla fram över den skånska prärien.

En fyrkantig station trotsar snålbåsten. Med innåtlutande tak och tre ränder längs fasaden förstärks det amerikanska intrycket. Bokstäverna är nedskruvade men det är inte svårt att utläsa TEXACO SERVICE på den solblekta väggen.

Vi kliver ur och tar fram kameran. Pumparna är borta men ett lysrör med texten AUTOMAT skvallrar om bensinhandeln som skett här. Däckmärket Firestones reklamskylt sitter på väggen strax under ränderna. Idag har de tre strecken mörknat och ser bruna ut. Men vi kan svära på att de har varit gröna en gång. Allt enligt Texaco och sedermera Caltex grafiska profil.

På dörrskylten står det ”Öppet”, men vi tvivlar. Har skylten hängt kvar långt efter att verksamheten slagit igen? Plötsligt tittar en man på oss innifrån fönstret. Vi trycker ner hantaget, kliver in och hälsar.

Många bensinhandlare har en historia som de väntat på rätt tillfälle att berätta. Så är det också med vår nya bekantskap. Någon gång 1992-1993 upphörde han med bensinförsäljningen, men verkstan driver han än. Under guldåren jobbade här fyra man under marknadsveckan i Kivik. Mot slutet var han ensam.

Macken byggdes av ägarens far på sextiotalet. Då var det en bra affär med bilarnas stora bränsleslukande V8-motorer. Men trettio år senare krävde myndigheterna nya återsystem för bensinångan och prislappen fick ägaren att skruva ner bokstäverna. En och en halv miljons investering skulle få svårt att betala sig.

Lite uppgivet berättar vår man att Sverige hade 5300 mackar när han slog igen. Idag är det mindre än hälften. Men allt är inte mörkt. Fler och fler intresserar sig för gamla bensinstationer. Många stannar. Nyligen var Kristianstadsbladet här med skrivblock och kamera. Nånstans här inne har han klippet.

Vi tackar för titten och kliver ut i blåsten igen. Vår resa fortsätter söder ut längs den skånska östkusten. Landskapet är verkligen prärielikt. Blött gräs och en åldrande bensinstation bildar en enhet i grådasket. Det är en ganska vacker syn.


Åhuskärr. Texaco Service. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,

fredag, december 09, 2005

En tankbils väntan


BUNGE. En resa längs våra gamla vägar är ofta en resa i tiden. Överallt har tidigare resenärer lämnat spår. Det gäller oftast bara att man är lite uppmärksam på vad som döljs i vägkanterna för att resan ska bli spännande.

I modernismens tidevarv var Sverige ett levande land längs vägarna. Det bodde folk nära in på, och många hade sin försörjning genom vägens passerande trafik. Människor stannade, tankade och bodde över. Och överallt arbetade andra människor i de resandes tjänst. Idag har vägarna rätats ut och bilresorna behöver inte längre lika många stopp innan man kommer fram. Men spåren finns där.

Vi är förtjusta i detta Sverige som står kvar. Det är naturligt att alla dessa före detta mackar som står kvar därför tar en stor plats i denna förtjusning. Det har sålts bensin under minst fyrtio olika namn i Sverige och det totala antalet stationer är många tusen. Bara Gulf hade närmare fyra tusen stationer under sin guldålder.

Marknadsledande märken som Shell eller BP måste ha haft ännu fler. Samtidigt hade bolag som Esso, Nynäs, Koppartrans, Caltex, IC, Fina, Mobil och Uno-X sina egna stationsnät. Bara den logistiska utmaningen att se till att alla bensinstationer hade fyllda tankar måste ha varit enorm.

Det är sällan man ser spår av denna hantering. Vi får åka så långt som till Bunge på Gotland för att hitta en riktigt vackert patinerad tankbil. Dessutom har vi bara tur. Efter ett par felåkningar i jakt på andra saker hamnar vi på en skogsväg som mynnar ut i en glänta bred nog att vända i.

Shells imponerande tankbil bara står där och väntar på oss. Sällan har man väl tyckt att en gammal lastbil varit så vacker. Vår vändning tar längre tid än vanligt. Var finns alla de andra bolagens bilar? Står de kanske och rostar någonstans vid nedlagda oljehamnar och raffinaderier? Är det till Göteborg eller Nynäshamn vi ska styra resan?

Hur som helst finns spåren någonstans. Tidigare resenärer och de som arbetat i deras tjänst har gjort sina avtryck. Det gäller bara att vara uppmärksam. Sen börjar en resa i tiden.


Bunge. Shells tankbil väntar i en glänta. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,

tisdag, december 06, 2005

Underjordisk resa


STOCKHOLM. Vi ställer bilen men reser ändå. En trappa ner, under gatan, öppnar sig en kakelklädd värld. Stockholms tunnelbana är onekligen en spännande modern miljö. Man omsluts helt av 1950-talets formspråk. Här lever tankarna om framtidsmänniskans dagliga transporter mellan förortens ABC-stad och det framväxande City.

Tunnelbanan är ett av Stockholms stora moderna projekt. Resultatet är både och, men vi dristar oss ändå till att påstå att tunnelbanans pionjärtid är den mest lyckade. Det är därför vi tycker så mycket om den gröna linjen.

Det är också med denna linje som vi gör vår resa. Urtunnelbanan som byggdes på 1930-talet var egentligen en spårvagn från Örby och Skarpnäck. Vid innerstadsgränsen dök den ner under Götgatan för att sluta vid Slussen. Det två första underjordsstationerna hette ”Ringvägen” och ”Södra Bantorget” och blev med tiden den moderna tunnelbanans Skanstull och Medborgarplatsen.

Perrongerna på dessa stationer är fortfarande lika klaustrofobiskt trånga som då. När spårvägen blev tunnelbana 1950 förlängdes stationerna. Det syns tydligt framförallt i Medborgarplatsens norra ände.

Femtitalets stationer gillar vi bäst. Från Hötorget till Fridhemsplan bjuds vi på stationer med olika utformning, men med kakel som gemensam nämnare. Färgvalen är gjorda efter miljöer ovan jord. Hötorget har fått sin färg efter Konserthusert liksom Rådmansgatan sin efter Stadsbiblioteket.

En femtitalsdetalj som jäktade stockholmare tar för given är vänstertrafiken som fortfarande består på spåren under stadens numera omriktade gator. Till och med golvbeläggningen i S:t Eriksplans gångtunnel signalerar att man ska hålla sig till vänster.

Men trafikmaskinen har fler kvalitéer. För den moderna människans behov togs ett eget typsnitt fram för alla tunnelbanans skyltar. Stig Åke Möller tecknade typsnittet ”Esseltub” för bästa läsbarhet i olika hastigheter. Vi tycker absolut att detta håller än.

Okänsliga renoveringar har på flera platser ersatt ”Esseltub” med de ordinära typsnittens anonymitet. Detsamma gäller med det klassiska kaklet. I Vällingby hann SL riva ner stora delar av det svartlila orginalkaklet innan Skönhetsrådet satte stopp. Vad som händer med renoveringen får framtiden utvisa.

Stockholms tunnelbanekarta har däremot fått vara ifred. Vissa förändringar har förstås gjorts under årens lopp, stationer och linjer har kommit till. Men den ursprungliga utformningen finns i huvudsak kvar.

En resa med tunnelbanan är mer än en trivial varjedagshändelse. Det är en tur med ett vågat modernt projekt. Ett projekt i kakelkostym med förhärskande vänstertrafik. Det är inte det sämsta.


Stockholm. S:t Erikplans tunnelbanestation. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,

måndag, december 05, 2005

En värld av service och nyckelringar


STOCKHOLM. Det sammanfattande ordet för den modernistiska bensinstationsepoken stavas service. Med dagens alla självbetjäningssystem känns det närmast främmande att bensinmackspersonalen skulle ombesörja själva tankningen. Men det är inte länge sedan dagens ordning tvärtom skulle vara otänkbar.

I servicebegreppet ingick inte bara tankning utan också fönsterrengöring och ibland även påfyllning av olja och spolarvätska. Det sägs att personalen på Gulf var åtsagda att med knäet putsa strålkastarna samtidigt som vindrutan sköljdes. Det är annat än de smutsiga trasor och svampar i kallt vatten man vant sig vid nu.

Vi tycker om service. Därför försöker vi, när tillfälle ges, att tanka på Shell-stationen på Östra Farmvägen i Malmö. Här värderas kundmötet än idag och bensin fylls på medan rutorna görs klara på samma sätt som förr. När vi betalar får vi höra att att ägarna Wessman & Karlsson tänker fortsätta med riktig service. Det glädjer oss.

Men service är också bra kringprodukter. Innan dagens likriktning tävlade alla bolag om att ta fram de bästa reklamartiklarna och vägkartorna. Många minns säkert alla klistermärken och gnuggisar som man fick om man frågade snällt. Många är de pojkrum och cykelramar som fyllts med blandade dekaler från bensinhandlarna.

I en egen division av praktiska reklamartiklar spelar förstås nyckelringarna. På nästan var bilists knippa satt det egna favoritmärket. Och varianterna var många. BP hade olika racerförare på baksidorna av sina nyckelringar - ett givet samlarobjekt.

Caltex å sin sida hade ett sinnrikt nummersystem på knippan som hjälpte oroliga och får man förmoda, slarviga ägare, att få sina nycklar tillbaka. På vår knippa står numret 2306470, tillsammans med uppmaningen ”upphittaren bedes att inlämna denna nyckel till Caltex Oil AB”. Men eftersom det är glest mellan Caltexmackar att lämna in nycklar på nuförtiden får vi vara extra försiktiga.

En annan gratisservice som Caltex erbjöd sina kunder var sk. ”Turist Pilots”, unga tjejer som på vespa guidade turister i våra storstäder om somrarna.

Dagens självbetjäning infördes av bensinbolaget IC redan i slutet av femtiotalet. Med sin ”Snabbtank” satte de standarden för den nya opersonligare bensinstationen. När samma företag, numera OK, införde Gör-det-själv-hallarna för reparationer var det kört. I en hårdnande konkurrens följde de andra sorgligt nog efter.

Tillbaka till begreppet service. Visst skulle det också idag vara en konkurrensfördel med personligare bensinmackar. Vi tror att Wessman & Karlsson med personal har framtiden för sig.


Vår nyckelring från Caltex. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,

söndag, december 04, 2005

Med brittisk bensin i tankarna


ÖSTRA INGELSTAD. Vi svänger av i Hannas. En tidigare Esso-mack i korsningen har blivit antikaffär. Den stora stationsskylten står kvar övermålad. Vill man se hur den klassiska galjupphägningen ser ut ska man ställa resan hit.

Men det är inte därför vi svänger av här. Vi fortsätter den nämast spikraka vägen mot Östra Ingelstad. Frosten glittar på fälten runt omkring. Vi är mitt på den österlenska slätten. Vädret är klart och det blåser som vanligt rejält.

Över ett litet krön kör man in i det lilla skånska samhället. Här finns vad vi vet bara en attraktion. Men den är å andra sidan något av en samtidsarkeologisk sensation. Här ligger Sveriges enda återstående BP-station som det fortfarande går att tanka på.

Bortsett vinden är det tyst i Östra Ingelstad. Ingen syns till, men spåren i gruset visar att flera bilar nyligen stannat här. Det var inte länge sedan det mekaniska räkneverket snurrade i Star Blend 400-pumpen med den klassiska BP-skölden.

Vi gläds åt att BP fortfarande lever. Om inte i resten av landet, så i alla fall på Österlen. Att stanna till och fylla tanken på den sista gröngula macken är en speciell upplevelse.

BP verkade i Sverige under hela modernismens epok och lite till. Verksamheten startade 1922 och blev med tiden ett av Sveriges käraste bensinmärken. Den klassiska färgkombinationen kom 1947. Innan dess var företagets färg blå.

BP har vad vi vet två gånger ändrat initialernas innebörd. Från början utlästes bokstäverna ”Best Persian”, eftersom bensinen först kom just från Persien. Den mest kända lydelsen är British Petroleum och det är den vi använder.

Idag har företaget, som sedan 1993 inte finns kvar i resten av Sverige ändrat både logotyp och namn. Idag heter bolaget ”Beyond Petroleum” och har en stiliserad sol som symbol. En både onödig och tråkig förnyelse.

Vi är glada en denna förändring inte kommit eller kommer att komma till vår mack. Det här är en modern mötesplats som fortfarande finns kvar i sitt originalskick. Till och med stolpen står kvar med skylten hängandes under.

I samma ordning som vår resa från Esso till BP köpte norska Statoil upp båda bolagen. 1985 och 1993 skedde övertagen men fortfarande kan man ofta se ursprunget till dagens Statoilstationer. Är taket av svart veckad plåt med brant lutning har det med all säkerhet tidigare varit Essobensin i pumparna. Grått eller brunt tak bestående av kvadrater signalerar BP. Men det är en ringa tröst i jakten på äkta vara.

Innan vi åker vidare lyfter vi på hatten för en hängiven bensinhandlare som fortfarande tolv år efter BP:s svenska hädanfärd garanterar brittisk bensin till en törstande bil.

Vi lämnar Östra Ingelstad och fortsätter ut över de glittrande vidderna. Himlen är så där stor som den bara är i Skåne. Både vi och bilen har fått full tank. Nu står vi oss till nästa gång vi tar avtagsvägen vid Hannas. Måtte det bli snart.


Östra Ingelstad. Henrik och den klassiska BP-skölden. Foto: Therese Bengtsson
Östra Ingelstad. Therese och en Ljungman Star Blend 400. Foto: Henrik Nerlund

Etiketter: ,

fredag, december 02, 2005

Riksettan ligger kvar


STOCKHOLM. De gamla riks- huvudvägarna ligger trots allt kvar. Ibland vid motorvägens sida, ibland breddade till oigen- kännlighet. I enstaka fall är det flera kilometer mellan de båda loppen. Men på ett eller annat sätt är de flesta av de gamla vägarna farbara än idag.

De närmast klassiska rikshuvudvägarna med numrering från 1 till 14 föddes 1945 och gick ur tiden redan 1962. Sverige Europaanpassades närmast brutalt när det gäller våra vägnummer och gröna skyltar med E4 och E6 dök upp i de hädangångna riksvägarnas kanter.

Riksväg ett, riksettan, löpte i sakta mak genom landsbygd och städer från Helsingborg i söder till Stockholm i norr. Är idag ofta lätt att hitta i E4:ans närhet. Men man får passa sig, rätt var det är tvingar nybyggnationer en upp på den närbelägna motorvägen.

I Hyllingetrakten passeras två intressanta vägskäl. Vid Fleningekorset slutade den rekordkorta rikstrean som var en anslutningsväg till riksväg två. Rikstreans norra slutdestination var Strövelstorp blott en mil bort.

Ekebrokorset, ett par kilometer västerut är en lugn plats idag. Här möttes förr riksettans trafik med rikstvåans. Idag knappt en bil vid stopptecknet. Rikstvåan gick förr från norska gränsen ända ner till Trelleborg. Alltså kom resenärer från alla tre storstäder till denna något sömniga plats på den skånska landsbygden.

Medan rikstvåan fortsätter söderut genom orter som Mörarp och Saxtorp forsätter vi på vägen mot Stockholm. Åstorp och Stidvig passeras med viss möda. Detsamma gäller passagen förbi Örkelljunga där motorvägsbygget lätt spelar spratt.

Väl i Markaryd blir resan en baggis. Ett par småländska kommuner har i turistsyfte gått samman och pånytt skyltat vägen med den signalgula skylten. Av någon outgrundlig anledning har bokstaven ”R” smugit sig in före siffran ”1” på skylten. Dessutom är märket krönt av en krona. Två lite onödiga anakronismer i körglädjen.

Med tungan rätt i mun är det inga problem att passera Ljungby och Värnamo utan att köra fel. Lyckas man dessutom svänga höger precis innan motorvägen vid Hornsborg och Bondstorp klarar man resan galant till Jönköping.

Genom de lite större städerna Jönköping, Linköping och Norrköping är det lätt att snurra bort från den gamla vägen. Även Nyköping kan ställa till det för den bilburne.

De mindre orterna Gränna, Ödeshög och Mjölby med kringliggande landsbygd passeras utan problem. Det som möjligtvis är lite lurigt är att man måste svänga mot Väderstad. Annars är det problemfritt. Detsamma gäller genom Sörmland till Södertälje.

Från Södertälje kör man riksettan obehindrat fram till Hallunda. Sen blir det svårt. Men då är man å andra sidan nästan framme.

Rikshuvudvägen ligger kvar efter alla dessa år. Korsvägarna har blivit lugnare och motell och mackar färre. Men farbar är den alltjämt.


S-N Bilkarta över Sverige. Riksväg ett. Foto: Henrik Nerlund
Hamneda. Riksettans nygamla skylt. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter:

torsdag, december 01, 2005

Skog och bensin


ÅMOTFORS. Över skogsklädda höjder ringlar vägen framför oss. Träden växer tätt. Långt in bland stammarna kan man ibland ana en tjärn och några mossklädda stenar. Kanske växer några skogsstjärnor där inne.

Plötsligt far vi i kanten av ett kalhygge och solen tittar fram. Nere i dalgångarna flyter åar eller glänser sjöar. Vi är någonstans i västra Värmland. Landskapet är vackert och det kan gå en halvtimma mellan att man ser en människa.

Längs med vägen ligger ändå flera förfallna mackar och tappar och minner om en tid då vägarna här måste ha trafikerats livligare. Stängda handelsbodar. Rostiga pumpar med trasiga räkneverk.

Vi stannar till utanför Åmotfors. Två gamla Texacopumpar står utanför ett bostadshus. Förutom pumparna och den asfalterade uppfarten mot huset är det inte mycket som vittnar om den bensinhandel som skett här. Inte heller känns platsen som någon riktig mötesplats.

Texacos gamla färgkombination känns igen. En pump är grön och en röd. Vi tycker att det ser snyggt ut. Som vanligt är det Ljungmanpumpar vi talar om. Modellen heter Star 97 och såg dagens ljus 1960.

Då, när sextiotalet var ungt måste detta trots allt varit en viktig mötesplats för bygdens folk. Vi tänker efter. Plötsligt ser vi för vår inre syn hur folk stannar och tankar. Några byter ett ord eller två om väder och vind.

En vespa med en stilig Fröken Fräken stannar och vill ha oljeblandat. Ägaren kommer ut och tankar. Sen bär det av igen.

Kanske går turen till en dansbana eller festplats. Ner i dalgångar och över åar. När hon når krönet är vespan helt omsluten av skog. Vägen ringlar tryggt vidare.


Åmotfors. Två Ljungman Star 97. Foto: Henrik Nerlund

Etiketter: ,