Massproducerade köptempel och varor

MALMÖ. På sextitalet gjorde varuhusen entré i våra svenska stadskärnor. I både stora och små städer fick äldre bebyggelse maka på sig för den nya tidens intåg. I närmast brutal betongkostym drog Domus, EPA och Tempo in i våra medvetanden. Vilken stad har inte ett eller flera jättevaruhus i centrum?

Vi känner förstås dubbelt inför dessa monument från en annan tid. Det är ont om estetiska fullträffar och både placering och dimensioner är inte sällan monstruösa. Samtidigt har köptemplen fyllt en viktig funktion för den moderna människan.

Kontrasten mellan dåligt sorterade småbutiker med handel över disk och snabbköp med allsköns varor till billiga priser är enorm. Helt plötsligt hade Svensson både råd och möjlighet att köpa vad som helst från hela världen.

Med massproduktion och enhetspris (EPA betyder just Enhetspris-Aktiebolaget) ökade den ekonomiska tillgängligheten för vanligt folk. Att ordet EPA har blivit synonymt med dålig kvalité säger en del om tidens slit-och-släng-mentalitet. Ett annat exempel är den travesti många barn sjunger till jul; ”hej tomtegubbar slår sönder glasen och köper nya på Tempo”. Tydligare kan nog inte den sorglösa köpfesten illustreras.

Ett av få av dessa mammons helgedomar som någorlunda passar in i omgivningen hittar vi i Malmö. På Södergatan håller dagens Åhléns på att renoveras och lämningar av gårdagens Tempo tittar fram. Vi ser tydligt hur de fem bokstäverna suttit på den tidstypiska betongfasaden.

Tempo grundades som postorderföretag kring förra sekelskiftet av herrarna Åhlén och Holm. När varuhusförsäljningen blivit succé på sextiotalet lades postorderverksamheten ner för ytterligare butiksexpansion. 1977 köptes EPA upp och ytterligare sju år senare bytte hela företaget namn till ett av grundarnas efternamn: Åhléns.

Inte heller Domus är sig likt. Oss veterligen finns bara varuhusnamnet kvar i Kristianstad. På övriga håll har galleriorna tagit över lokalerna under namn som ”Kompassen” eller ”Centrumhuset”. Det är nya vindar som blåser bland Sveriges köpmän.

Som monument över en annan tid står de där i närmast alla svenska städer. Tre kedjor i överdimensionerad kostym stöpte om våra stadskärnor och köpvanor. Med både varor och arkitektur i massproduktion.


Malmö. Tempo tittar fram. Foto: Henrik Nerlund

Hotade hörn i storstaden

STOCKHOLM. Idag stannar vi innanför tullarna som man säger. Vi gör vår resa genom ett Stockholm som berövats sina en gång så viktiga stadsmackar. Småstationer som servade den moderna människan där hon bodde, ofta på ett hörn i en livlig korsning.

Idag står hörnmackarna antingen tomma eller lever ett annorlunda liv som i bästa fall biluthyrning, men ofta igensatta och ombyggda till oigenkännlighet. Hur många kan i dag se att det varit en BP-station där idag ett gym huserar på Sveavägen vid Handelshögskolan?

På andra håll finns spåren kvar att finna. Även om Esso på Östermalmstorg idag hyr ut bilar i Hertz gulsvarta uniform har inte historien reviderats så att bensinhanteringens spår försvunnit. Resterna av pumpö och den minimala vita mosaiken ger oss en trots allt positiv känsla.

Detsamma gäller Hydros numera nedlagda mack, som i original bar BP:s sköld på Malmgårdsvägen på Söder. Mycket finns kvar av småmacken men det är ändå med viss melankoli vi besöker dessa moderna ruiner. Det var inte länge sedan man kunde fylla tanken här senast. Avlövningen av storstadens centrala stationer går fort.

Från stadshusets styrande har ett påbud utgått om total nedläggelse av all bensinhantering i stenstaden. Det är inte bara sorgerligt tycker vi, det är en del av det som gör en storstad till storstad som nu hastigt utplånas. Den moderna storstaden kräver sina bilar och serviceställen, om inte annat för pulsens skull.

Vi tar fram några gamla bensinbolagskartor och räknar efter. På sextitalet hade Caltex hela tjugofem stationer i centrala Stockholm, Gulf tjugofyra, BP tjugoen, Nynäs fjorton, IC tretton och Koppartrans fem. Till detta kommer också de stationer som torgförde annan soppa som t.ex Esso, Shell eller Uno-X. Trots att ett par försäljningsställen hade pumpar från flera bensinmärken talar detta om ett mycket stort utbud.

Under vår resa hittar vi sju mackar under olika flagg som idag håller öppet i Stockholms innerstad (två av dem på strandvägen). Vi får säkert tillfälle att återkomma till de kvalitéer som några av dem uppvisar. Ingen av dem är dock regelrätta hörnmackar av det slag som t.ex. den av oss oidentifierade macken på Linnégatan (en kvalificerad gissning är Nynäs).

Förhoppningsvis får någon upp ögonen för den skövling som pågår och låter bensinen få förbli en vara som inte bara hör ihop med den moderna storstaden utan också får säljas där. Att också mackarna får stanna innanför tullarna.


Stockholm. Esso på Östermalmstorg. Foto: Therese Bengtsson
Stockholm. BP på Malmgårdsvägen. Foto: Therese Bengtson
Stockholm. Nynäs på Linnégatan? Foto: Henrik Nerlund

Gulf i verklig technicolor

SJÖBO. En bit in på huvudgatan i Sjöbo ligger bensinmackarna på rad. Shell och Statoil passeras snabbt medan Gulf är värd ett stopp. Okej, det går inte att tanka här. Vi stannar ändå.

Som så många andra gamla mackar ligger vår station vid en korsväg. Här har människor stannat och pratat, träffat nya bekantskaper och förstås fått tanken fylld och rutorna rengjorda. Även om aktiviteten idag är låg känner vi vibrationerna från flydda decennier.

I vårsolen skiner stationsbyggnaden upp. Färgskalan med de turkosblå gardinerna gör att platsen inte känns så solblekt och flagnad som den kanske borde. Är inte känslan nästan den motsatta? Nästan vital? När vi tittar på bilden hemma känns den som femtital och technicolor. Som om färgen var påbättrad av en fotostudio.

Men så är det inte. Det är helt enkelt så att macken på ett outgrundligt sätt klarat sig från åldrandet. För Gulf i Sjöbo har varit stängd i många år. Tegelhuset har sluppit bli Q8 i början av 80-talet när det amerikanska oljebolaget blev kuwaitiskt.

Och tur är det. Här finns inget blaffigt tak i grälla färger eller kvarglömda erbjudanden om badbollar och korv. Här finns ett hederligt stationshus och ett dubbelgarage för yrkesskickliga mekaniker med skit under naglarna. Och keramiken på husets sockel är fortfarande sådär betryggande blå som den ska vara.

I raden av servicestationer på Sjöbos huvudgata är det fortfarande Gulf som håller bäst.


Sjöbo. Gulf i verklig technicolor. Foto: Therese Bengtsson

Ett spa för en riktig kompis

BJÄRNUM. En bil är så mycket mer än ett färdmedel som förflyttar oss mellan A och B. En bil är en kompis. Så resonerar vi i alla fall.

Många är de bilar som som skulle behöva lite kärlek och omvårdnad. Därför blir vi glada när vi passerar Shell i Bjärnum. I stora neonbokstäver pryder ordet BILVÅRD väggen ovanför den stora verkstadsporten. Här har bilar det bra.

I ett varmt garage kan kromen putsas, oljan bytas och ett par kärleksbetygelser utbytas. Som i alla relationer faller nog också ett par inte helt genomtänkta ord när det där jäkla oljefiltret inte vill släppa. Men på det hela taget är det nog ömt.

Men alla bilar har det inte lika bra. Hur ofta står inte smutsiga och halvt bortglömda bilar och väntar på att ägaren ska köra ett par kilometer för att sedan ställas till sidan igen? Hur många bilar står inte ute över natten eller vinter igenom? Hur står det till med bilvården i Sverige?

När våren kommer borde alla bilar få rullas ut ur ett garage för en tvätt och sedan en första luftningstur. Alla bilar borde få känna sig behövda och att det finns någon som satsar på dem.

Till Shell i Bjärnum tar man bilen för en stunds spa-behandlingar. För det är en riktig kompis värd.

Bjärnum. Här får bilar den vård de behöver. Foto: Therese Bengtsson