M O D E R N I S M A

En kulturblogg om modernismens epok. Vi besöker moderna mötesplatser, fikar på kondis och tankar på mackar som ingen längre minns. Varsamt letar vi efter rekordårens reliker. Samtidigt försöker vi filosofera kring en nyss flydd samtid. Kommer världen någonsin att bli så modern som den varit? © Henrik Nerlund (text) & Therese Nerlund (foto)

fredag, juli 28, 2006

Efter att berget tystnat


LÖVNÄS. Det är helt stilla. Den klara sommarkvällen ska snart övergå i skymning. Efter att vi stannat bilen och klivit ur tystnar också vi. Stämningen här är närmast sakral. Att skoja och skratta passar liksom inte. Vi känner att tystnaden sänkt sig över den lilla byn Lövnäs.

Vi står i gruset utan att röra oss med en gammal såg och en rostig bit bensinhistoria för ögonen. Många pumpar som annars hade hamnat på skroten gör ofta sin sista tjänst som dieseltapp åt en bonde eller i någon annan liten verksamhet som den här. Om också sågklingan tystnat för gott vet vi inte, men vare sig bensin eller diesel går här i alla fall att få.

Lövnäs ligger precis norr om Kopparberg i Bergslagen. Här har skog och malm genom århundradena varit bygdens levebröd. Gruvlavar och hyttak sticker än upp ur skogen på sina ställen för att liksom markera vilken aktivitet och framtidstro här en gång funnits. Här har det satsats. Här har bergets rikedomar erövrats av modiga människor.

Men nuförtiden råder lugnet. Ingen malmbrytning sker längre och bygdens folk har fått söka andra sysselsättningar. Den sista gruvan i trakten stängde 1989. Kvar i skogarna runtomkring ligger tusentals mörka och bottenlösa gruvhål. Den som är ute och vandrar får se var han eller hon sätter fötterna.

Våra fötter står fortfarande stilla. Här finns ingen rasrisk men en ihållande känsla av vemod. Pumpen framför oss levererades den artonde september 1952. Långt före sjuttiotalets gruvdöd betjänade räkneverket bruksorternas växande skaror av bilägare. Det var ett sätt att möta den ljusa framtid som idag närmast känns bestulen.

Under den vita färgen träder en röd nyans fram. Kanske har bensinen levererats av Caltex en gång. Men den mest framträdande färgen är rostbrun. Vi kan inte hjälpa att vi tycker att det är ganska vackert.

Vi tar vemodet med oss i bilen. Det dröjer innan vi börjar prata igen. Då har solen nästan helt gått ner och vi undrar om den tysta plats vi nyss lämnat är ännu lugnare nu. Sommarnattens dofter kryper in genom den nervevade fönsterrutan. Utanför är det helt stilla.


Lövnäs. Rost och vemod. Foto: Henrik Nerlund

Etiketter:

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

I bland undrar man om ni är ironiska...

01 augusti, 2006 12:41  
Blogger Nerlund said...

Hej!
Du behöver inte undra. Här finns inte ironi, däremot tyckande och filosoferande kring platser, tid och sakers förgänglighet.

Modernisma

01 augusti, 2006 17:12  

Skicka en kommentar

<< Home