Tårtkartong och termoskaffe

BRÄNNE- BRONA. Vi sitter i den täta trafiken som brusar fram över Västergötlands uppodlade slättlandskap. Ändlösa kolonner av långtradare kämpar på åt båda håll. Stressade bilister utnyttjar varje raka till våghalsiga omkörningar. Enträget spejar vi åt sidorna för att hitta en bra plats för en andningspaus, ett välkommet uppbrott från hastighetsraseriet.

I Brännebrona hittar vi det vi söker efter. Okej, kaféet är igenbommat. Det får bli termoskaffe. Men vad gör det när man står framför en så spännande skapelse som gamla Brännebrona Gästis?

Som en hägring, till hälften tårtkartong och till hälften rymdskepp, står det nedlagda kombinerade motellet och värdshuset framför oss. Som på så många andra ställen står anläggningen och väntar på en ny ägare. Vi hoppas att det inte tar för lång tid.

Värdshuset är märkt av ett par konkurser, men ser ännu i denna dag ut att vara i sådant skick att verksamheten skulle kunna återupptas. Men det är förstås bedrägligt. Hur det ser ut på insidan vet vi inte annat än vad som skymtas genom fönsterna.

Vi pratar om fantasi och betong medan vi går ett varv runt huset. Byggnaden är minsta sagt en av de mest speciella vi mött under våra resor. Här har man vågat satsa på det nya, både i innehåll och utseende. Att det ligger ett cementgjuteri ett par hundra meter bort över dagens E20 har säkert också det hjälp till.

Betongen lever överallt i bygganden. Runt fönster och på taket böjer sig rödmålade bågar i kontrast till den rosa fasaden. Ingången är en historia i sig. Här lämnar besökaren moder jord för ett par sekunder när man tar stegen från parkeringsplatsen in i det stora cementröret. Som i ett gigantiskt sugrör förs man mot dörrarna. Bara för att mötas av besvikelsen i att de är låsta.

Trots all lek med betong är det som vanligt neon vi fastnar för. Här är det enklast möjliga text som gäller. Kort och koncist. I röd neon läser vi: BAR. Så var de med den saken. Våra tankar leds till något motell i U.S.A. med nattliga skumraskaffärer.

När vi får syn på den glade bagaren på husknuten förstår vi att vi är tillbaka i Sverige. Någonstans läser vi att vår fallna stjärna haft ordentlig plats för sina gäster. Med taverna och restaurang för tillsammans 300 personer och 41 rum måste Brännebrona varit en självklar del av resan för många bilister.

Och än är resenärerna nära. Trots att rikssexan blivit E3 och sedan kanske femton år E20 följer trafiken sitt gamla lopp. Vad vi vet kommer det att förbli så under en överskådlig framtid. Trafiken är tät bara ett par meter bort.

Med blotta förskräckelsen tar vi oss ut på europavägen igen. Rasten är över för den här gången. När någon drack kaffe på Brännebrona Gästis före oss vet vi inte. Betongen väntar inte besökare så ofta längre. Återigen sitter vi i den täta trafiken och längtar till nästa paus.


Brännebrona. En tårtkartong möter rymdåldern. Foto: Henrik Nerlund.