Brittisk olivolja

OLIVELUND. Det är ögonblicket strax före det då dagsmejan åter förvandlas till blankis. Solen står vinterlågt över ett fruset Södertörn som idogt väntar på en ihållande smältning. Efter mil på de gamla snirkliga vägar som än utgör stora delar av halvöns vägnät når vi fram till ett mentalt Medelhav. Åtminstone till namnet.

Vid den lilla husklunga som fått det poetiska namnet Olivelund stannar vi. Om namn hade kunnat anmälas till reklamationsnämnden hade förmodligen vår plats sållats av dylika. Det är nämligen tunnsått med oliver här. Influenserna på platsen kommer snarare från Storbritannien.

Om än ett varsamt förfall, är det en ganska prydlig landsortsmack som står i vägkanten. De båda pumparnas patina har få jämförelser. Dieseltappens framplåt har fått en i det närmaste inverterad färgning av tidens tand. Den en gång vita plåten med det gröna sköldklistermärket är idag roströd med en vit skugga av BP-lövet.

Som vanligt letar vi efter fragment. Bland bilvrak och modd trampar vi runt. På ett intilliggande serviceskåp hittar vi det vi letar efter. En hel BP-logo sitter kvar med ett dramatiskt handmärke under. Det infrysta handavtrycket leder tanken till en brottsplats i en amerikansk tevedeckare.

Ändå är platsen fridfull. Här stör endast någon enstaka förbifarande pick-up eller ett par pigga skator. Här är det vare sig brott eller brått.

Vår gissning är att BP i Olivelund höll ut till nittiotalets början. Kombinationen av nya miljöregler och Statoilövertaget av den brittiska kedjan är troligtvis svaret på nedläggelsen. Nya framtidsinvesteringar i en plats som Olivelund är nog inte att räkna med.

Vi far vidare på småvägar medan solen sjunker bakom trädtopparna. Skatorna skrattar medan isen återtar de vattenpussar den förlorat under dagen.


Olivelund. BP har fryst fast. Foto: Therese Nerlund.